devla

Dom har sista timmarna har varit de värsta på ja, ett bra tag. Sitter och känner att tårana börjar rinna igen för jag hör när min mamma pratar i telefon där nere och gråter..
Hennes kompis kom nyss så tänkte låta dom få prata lite själva, måste få skriva av mig en snabbis..

Jag var i Sollentuna och klockan var runt 18.20. Min mobil ringde, men jag svarade inte utan Andreas gjorde det. Det var dolt nummer så han visste inte heller vem det var. Han svarade, fattade noll och trodde det kanske var tomas "muppen". Jag tog telefonen och hörde att någon grät och sa mitt namn. Jag gick snabbt ut och frågade vad som hade hänt. Det var min mamma, otroligt ledsen. Hon berättar att hennes pojkvän har dött. Hon säger att hon inte orkar mer, gråter och gråter, man hör nästan inte vad hon säger. Jag säger att jag kommer hem direkt. Jag börjar då gråta med och ingen fattar riktigt varför, jag får inte fram någonting. Lyckas berätta för Helena, och hon var så gullig så.

Det där skrev jag igår, inget mer hann bli skriviet. Jag var tvungen att få gå ut en promenad med Sara. Bara få komma hemifrån en liten stund och prata..

Vet inte riktigt vad jag ska skriva nu. Kan väl fortsätta där jag slutade igår. Jag försökte iaf skynda mig hem. Stackars lilla blonda flicka som satt och grät på tåget.  Nämen vad folk stirrar måste jag säga.. Just då brydde mig mig faktiskt inte alls. Jag var så ledsen och tårarna bara rann ner ibland. Var så ledsen för min mammas skull med, att hon har förlorat någon som stod henne nära. Jag klarar inte av när någon som står mig nära mår dåligt och är ledsen, jag mår dåligt direkt med. Jag pratade iaf i tele nästan hela vägen hem så det lugnade mig lite.
På något sätt ville jag inte hem. Visste ju att min mamma skulle vara där hemma alldeles förstörd. Och visst var hon det. Jag visste inte heller vad jag skulle göra eller säga. Det är jobbigt när ens egna mamma är så svag och man själv måste försöka trösta personen, när man egentligen bara känner sig så liten ibland. Hon ska ju vara den starka och helt plötsligt är det tvärtom.
Jag kramade om henne iaf men hon bara grät och upprepade att hon inte orkade. Jag visste ärligt inte riktigt vad jag skulle säga utan sa att hon visst orkar. För det måste hon! 
Hon hade sånna skuldkänslor. Jag vet inte vad som har hänt mellan dom riktigt, men iaf - Dom pratade sist i telefon i Torsdags och då skulle dom säga God natt till varandra o så. Han sa något med att han skulle ta självmord, att han skulle "somna in till döds". Han hade tydligen inte mått så bra på sistonde och börjat supa en del. Min mamma gillade inte det och bad honom sluta.
I telefonen sa han till henne att inget är hennes fel sedan hade han börjat babbla om att han skulle sätta in alla hans pengar på mitt konto osv . Mer vet jag inte vad som sades i telen. Jag vet inte om min mamma tog det så jätte seriöst just då. Eftersom dom bor en bra jävla bit borta så ringde hon dagen efter till hans grannar som hon känner och berättade. Min mamma försökte flera gånger ringa till honom - men igen svarade.
Dagarna gick och inget hördes från honom. Hans grannar hade varit och plingat på, men hunden hade bara skällt. Folk började nu bli oroliga.
 ...Och jag själv känner mig lite dum nu... Jag är ju aldrig hemma. Under den här tiden mådde min mamma inte så bra, hon kände på sig att något var fel. Hon kunde inte sova eller något. Förra Torsdagen pratade dem för sista gången ju, på fredagen var jag inte hemma förutom någon timma då jag skrek på min mamma och var arg och otrevlig för en sak. Fre till sön sov jag inte hemma hos henne. På måndagen var jag hemma runt 20 samma sak på tisdagen och samma sak hade det blivit igår om hon inte hade ringt. Hon har mått dåligt och jag har inte ens märkt något för jag aldrig är hemma typ. Jag känner mig så dum för jag skrek på henne och la på luren när hon ringde mig på lödagen.

Jag vet inte riktigt varför min mamma sa att hon hade skuldkänslor, men en sak sa hon. Hon mådde inte så vidare för hon slängde ringen från figret på golvet. Hon hade väl varit arg på honom för något.
Jag sa flera gånger att det är inte hennes fel, det var hans beslut.
Min mamma var så förstörd igår så hon kunde inte sova, det förstår jag. Hon sa massor med dumma saker... Men jag sa till henne att det är bäst att försöka sova iaf, försöka varva ner lite.
För att försöka göra mig någolunda kort så slutade det med att jag gav henne två sömntabletter, jag sov precis brevid henne  & höll i hennes hand, för det var det hon ville. Vi hade tvn på tills hon somnade. Vilken lättnad det var, jag kunde stänga av tv och försöka sova själv. Jag höll fortfarande min mamma i handen trots att hon hade somnat jag kände att jag inte ville släppa taget, och jag höll tills jag själv somnade. Hon vaknade igen vid 1. Hon frågade om jag var vaken, blixt snabbt svarade jag ja som jag inte ens hade somnat. Vart kom det ifrån? Fick trösta henne lite, satt på tvn igen för att lugna ner henne och att hon skulle somna. Hon somnade och jag kunde äntligen få göra det jag med.

Tycker jag så synd om Dana. Hans hund. Som fått vara där alldeles ensam i många dagar utan att få gå ut eller få nytt vatten, undra om han ens hade lagt fram mat? Jag undrar verkligen vad han tänkte när han gjorde det här. Dana som också betydde så mycket för honom, att han bara lämnar henne där alldeles själv.. Undra vad stackars dana tänkte. Nej usch usch usch. Tänk att man aldrig kommer få höra något mer av den personen....

När dom, vet inte riktigt vilka. Bröt sig in hos homom igår var det tydligen jätte skökigt. Som ingen hade städat där på en månad. Det var hund kiss o sånt på golvet och tabletter på bordet. Vi vet inte riktigt vad han har tagit och sånt än vi får väl se med tiden..

Jag är glad över att Dana har det bra hos hans bror nu iaf.

Idag har min mamma varit jätte lugn, men man har verkligen sett på henne att hon är ledsen.  Jag bestämde mig verkligen för att bara vara hemma med henne idag. Det är inte ofta jag är hemma och när jag väl är det är det ju inte en hel dag utan någrar timma och natten.
Dom ända gångerna jag lämnade henne var när jag gick och handlade till henne, men då var faktist Hennas mamma där, dom har kännt varandra jätte länge. Sen typ 30 min när jag gick till sara för hon skulle bleka min utväxt.
Jag har lagat mat till oss, gått ut med Sally så hon har inte behövt göra någonting. Städade lite med.
Sara och Sofie skulle dra och shoppa idag och då frågade hon om jag ville följa med, och det ville jag verkligen. För jag tänkte köpa lite nytt till kryssningen nästa vecka. Sen skulle jag och Hannah gått till Teds för hon skulle visa fotot på sin katt tass som hon vill ha tatuerat på foten.  Tyckte det också skulle bli kul, men jag ville verkligen inte lämna mam' alldeles ensam här hemma. Så fick skita i allt men tyckte det kändes så tråkigt att bara va hemma, här allt är så lungt och sorgset.
Men som tur för mig ändå att dom drar på Måndag istället och då kan jag nog hänga med :). Plus att det har hänt lite mellan hannah o hennes kille så hon tänkte ändå inte dra dit idag. Så jag missade inte så mycket iallafall. Det har ändå kännts bra att ha stannat hemma idag. Jag har fortfarande mitt rum att fixa, som jag inte har haft tid med. Men vet inte när jag ska kunna göra det riktigt...

Det är så mycket just nu, sen kommer den här händelsen och plusar på allt annat.. Det är många runt om kring mig som är ledsna och inte mår bra och jag hamnar i mitten jämt...

Men det är bara att fortsätta och försöka ge fina & goda råd och finnas där, eller vad ska man göra?

Imorgon kommer iallafall Johanna hit, för att ge lite sällskap & stöd. Vi får se om hon sover över. Hon finns iallafall alltid där för en och är ett fint stöd. Så tack. Tackar även Sara som always finns där och som man alltid kan prata med. <3 <3 <3  Vi har många fina minnen tillsammans och fler kommer!